Alltså. Det här känns fortfarande lite svårt att ta in.
En av mina bilder är i final i Foto-SM – och därmed topp tio i Sverige i kategorin Bröllop klassisk.
Det känns stort. Väldigt stort faktiskt. Och kanske ännu lite större med tanke på att jag nästan höll på att inte skicka in några bilder överhuvudtaget.
Jag ville veta om min egen magkänsla höll
Jag är egentligen ingen större tävlingsmänniska. Jag fotograferar inte för att vinna priser och jag går definitivt inte runt under bröllopsdagar och letar efter potentiella tävlingsbilder.
När det var dags att skicka in bidrag till årets Foto-SM hade jag därför nästan glömt bort det. Det slutade med att jag ganska spontant skickade in några bilder i sista stund.
Någon genomarbetad tävlingsstrategi fanns alltså inte. Jag valde helt enkelt några av mina favoritbilder.
Bilder där jag själv känt: Den här är bra.
Och det var egentligen precis därför jag ville skicka in dem. Inte i första hand för att tävla, utan för att få mitt arbete professionellt bedömt.
Jag tror väldigt mycket på att låta andra människor med tränade ögon granska det man gör. Det är lätt att bli hemmablind i sitt eget arbete – åt båda hållen. Man kan missa sådant som faktiskt skulle kunna bli bättre, men man kan nog också vara onödigt kritisk mot sådant som redan är riktigt bra.
Dessutom har jag själv en relation till bilderna. Jag minns människorna, dagen, stunden och känslan när bilden togs.
Domarna har ingenting av det. De ser bara bilden.
Varje bidrag i Foto-SM bedöms och poängsätts av fem domare utifrån bland annat bildens påverkan, kreativitet, teknik, efterbearbetning, berättelse, ljussättning och komposition.
Och någonstans var det just det jag ville åt. Om jag tittar på en bild och känner att den är riktigt bra – håller den känslan även när fem professionella domare granskar den? Det var nog den största anledningen till att jag skickade in.
Sedan glömde jag nästan bort alltihop
Jag skickade in bilderna i början av sommaren och sedan kom livet emellan.
Bröllop, jobb, familj, hus och en stundande flytt 25 mil söderut har gjort att Foto-SM inte direkt legat längst fram i tankarna.
Så i fredags hade vi varit på stranden. Vi hade tagit med oss middag, badat och haft en väldigt mysig kväll. Oscar hade börjat promenera hemåt med Hollie medan jag stod kvar och packade in våra saker i bilen.
Då fick jag ett mejl. ”Grattis, du är i final.”
Och jag förstod först inte vad det handlade om. Final?
Det tog faktiskt några sekunder innan jag lyckades koppla ihop mejlet med bilderna jag skickat in några månader tidigare. Sedan kom pulsen.
Jag hade dessutom skickat in flera bilder, så jag visste fortfarande inte vilken av dem som hade gått vidare.
När jag fick fram vilken bild det var blev känslan nästan ännu större.
Det var just den bilden
För bilden som gått till final är en av mina egna absoluta favoriter. Den togs under ett bröllop i Jönköping förra året, under brudparets porträttsession. Men själva bilden är inte arrangerad eller poserad. Det är bara är. Ett sådant där ögonblick som uppstår.
Avslappnat, nära och väldigt genuint. Deras känslor för varandra känns så tydligt i bilden och jag råkade befinna mig på rätt plats med kameran när det hände.
Det är precis den typen av fotografi jag själv älskar.
Och när jag såg att just den bilden hade gått vidare till final kändes det faktiskt som ett litet erkännande.
Inte bara från domarna, utan nästan från mig själv. Min första tanke var ungefär: Hmm. Jag är nog bra alltså. Jag kan nog det här faktiskt.
Och den känslan träffade mig lite mer än jag hade väntat mig.
För det är inte alltid helt självklart
Jag känner mig trygg i mitt jobb som fotograf. Jag vet att jag kan fotografera ett bröllop och jag vet att jag kan hantera allt det där som händer under en dag – människor, ljus, tidsplaner, väder, nervositet och alla de där ögonblicken som aldrig går att planera i förväg.
Men jag ser också hela tiden saker jag vill bli bättre på.
Jag tittar på andra fotografers arbete och inspireras. Jag analyserar mina egna bilder. Jag testar, utvärderar, ändrar och utvecklas. Och det är en del av det jag älskar med fotografi. Jag tror aldrig att man blir färdig.
Men någonstans i den drivkraften är det också ganska lätt att hela tiden titta framåt och glömma bort att ibland stanna upp och faktiskt se hur långt man redan har kommit.
Därför betyder den här finalplatsen mer för mig än vad jag trodde när jag skickade in bilderna.
Jag ville få andra professionella ögon på mitt arbete och testa min egen blick. Och nu är en av bilderna jag själv tyckte allra mest om en av tio finalbilder i Sverige i sin kategori.
Det är faktiskt ganska svindlande.
